Att verkligen hjälpa

Nyligen fick jag en fråga från en vän om hur man bäst hjälper en människa som har det svårt, eller som man själv tycker har det svårt? Är vår klassiska hjälp verkligen en hjälp?

I det här fallet handlade det om en person som börjat träna mer och samtidigt äta mindre. Detta var inte personens ”normala” mönster varpå oro väcktes och en mental räddningsinsats sattes igång. Lite senare visade sig dock att personen varken var utmärglad eller depressiv så räddningsinsatsen lades på is. Mycket bra! Till frågeställningen då om vad verkligen hjälp är? Det klassiska tänket kring att hjälpa är missförstått. Vi har missat vad själva orsaken är, vi utgår från att vi kan bedöma och vi har glömt att ingenting ligger utanför oss själva. Låt oss titta närmare på det här.

Orsaken till mitt tillstånd är alltid baserad på valda tankar. Om jag känner mig nere, arg, förtvivlad, orolig, stressad etcetera beror det på att jag har bedömt en situation eller relation i förhållande till något annat. Jag blir då offer för yttre omständigheter som jag har identifierat mig med. Och eftersom allt som är utanför mig är föränderligt, det ändras och försvinner med tiden, blir resan tuff. Det gäller allt i form, likaledes för kroppen även om den känns högst verklig.

Om det hypotetiskt skulle behövas hjälp i situationen ovan måste den vara sinnligt baserad. Att träna mer och äta mindre är enbart ett uttryck, det är den synbara effekten av de valda tankarna. Att försöka bota ett sådant handlingsmönster skulle inte hjälpa. Det skulle kunna se ut så, men bara för ett tag. Under ytan finns alltid orsaken kvar som kommer att ageras ut i annan form. Vi tror att vi lider brist på något och det är denna tro som behöver hjälp. Det illusoriska icke hela behöver ses som helt igen.

När vi nu vet att tankesystemet är i behov av nya fräscha solstrålar behöver vi inte ge näring till de dunklare tankegångarna. För allt som ges näring kommer att växa. Du kan se att det enbart var tankegångar som inte har något med din verkliga Identitet att göra. Göd därför inte något som inte har någon förankring, ge istället liv åt det livfulla. Är det någon gång vi kan tala om en separation så är det nu, att separera den illusoriska tankegången från den verkliga.

Genom att se det hela hos någon annan måste du att se det hos dig själv. Du kanske inte tänker så i ett första skede, men minns då att det du ser utanför dig är din egen bilds reflektion. Den tveklöst bästa hjälpen är att bedöma mindre och mindre och slutligen inte döma alls. När du inte längre ser skillnader utanför, kommer du heller inte att uppleva det innanför. Och om hjälp efterfrågas och viljan finns, var då hos din vän. Var det med ditt nyvunna fridfulla sinne, för det kommer att avspeglas då Tanken är en.

Niklas Österberg
Mind Reminder

Tel: 0768-566 777
E-post: niklas@mindreminder.se
Hemsida: http://www.mindreminder.se/